bloggen i sin helhet:

Den som inte redan sett den borde verkligen göra det. Filmen The Soloist, om den extremt begåvade Juilliardeleven som utvecklar schizofreni och hamnar på gatan, berör. Det är något väldigt kraftfullt i musik.

True story, by the way.

Det är en liten men signifikant skillnad. Inte för att jag är så grov till att börja med heller... Handleden är stel och till viss mån oböjlig. Knöcklorna vid handleden känns ömma och nästan såriga, de är ju det enda som inte krympt, utan har skavt mot gipset hela tiden. Det sticker och kryper i handen. Armen känns konstig och märkligt oskyddad. Tänk om jag lägger mig på den i sömnen? Lilla armen, den är alldeles platt. Och den ska fortsätta att plattas till i ytterligare tre till fyra veckor innan jag får börja belasta.

Övervägde att gå och träna lite lätt idag, men jag tog nog rätt beslut att stanna hemma. Känner mig inte alls pigg, och på gränsen till feber. Lagom tills jag börjar jobba imorgon.

Vaknade i morse med snuva och en aning halsont och bestämde mig för att det fick räcka med ett äventyr för dagen.

När jag gick på högstadiet fick jag en egen häst (Justus var en hyrhäst, men ändå) och red på ridskola med en tjej som hette Fia. Hon hade en alldeles, alldeles egen häst som kallades Nisse. Trots att vi bodde i grannkommunerna brevväxlade vi. Det var längesen nu.

I våras sprang vi på varandra på en spelning. Hon bodde i Skåne och var på besök. Vi pratade om Peace&Love och sa att vi skulle höras. Det slutade med att vi båda bodde hemma hos min farmor och gick på festivalen tillsammans. Det är liksom som att det inte alls gått mer än tio år sedan vi var bästisar och bundis, vi funkar lika bra nu som då. Vi läser till och med nästan samma sak. Eller ja, jag är miljövetare och hon på väg att bli landskapsarkitekt. Natur!

Fia var i stan över helgen och vi bestämde tidig date på Fotografiska. Det snöade ymnigt tidigt på morgonen men gav sig lite framåt tiotiden då jag gick hemifrån. Det är trots allt härligt med lite snö. Vi avverkade de fyra utställningarna och varsin kardemummabulle (Fotografiskas kardemummabullar är to die for!) innan vi åkte hem till mig och lagade lunch. Fia gillade min lägenhet och maten och vi kollade på Hitlåtens historia med Coldplay och Flaming Lips och pratade om önskekonserter, Malmö och hennes lägenhet. Och annat. Träningen hoppade jag över idag. Jag funderade några gånger på om jag ändå skulle åka dit och "svettas ut" sjukdomen, det har trots allt funkat en gång tidigare. Fast då kände jag mig inte lika hängig som den här gången. Jag ska kurera mig snabbt och snart vara tillbaka på banan igen!




Min önskekonsert hade varit Flaming Lips.

Jag har dansat! För snart två år sen fick jag ont i min fot. Det hjälpte inte med antiinflammatorisk salva eller två veckors vila. Vad var det för fel? Jag fick sluta springa. Strax slutade jag även att dansa, det gjorde ju bara saken värre. Jag slarvar tyvärr med min rehabträning, men foten är ändå mycket bättre nu. Och nu var det dags.

Det är prova-på-dagar på House of Shapes och jag gick på en hiphopklass för Alvaro från Bounce. Det kändes skithäftigt att dansa för en Bouncemedlem, men jag var ringrostig som tusan och jag hade glömt hur jobbigt det är med dans. Högt tempo och nya moves varje sekund. Så sjukt roligt! Jag ska bara stämma av med jobbet och sen tänker jag anmäla mig till hiphopklass på House of Shapes.

Ja, så kändes det nästan... Tog mina första stapplande steg på löpbandet igår efter tre veckors sjukfrånvaro från gymmet, och det kändes som att jag hade tappat allt. Benen orkade, men lungorna hotade att explodera och hela bröstkorgen värkte. Och då hade jag bara sprungit några kilometer. Jag hoppas att det bara var den första chocken för kroppen som gjorde att det blev jobbigt. Idag eller imorgon kommer det att gå bättre. Idag ska jag hitta på lite övningar för en armlös - det lär väl bli utfall och rygglyft i princip...

Det bästa med att vara hemma.


Ytterligare en anledning.

En sjukskrivning behöver inte vara enbart tråkig, rastlös och inaktiv. Jag har hunnit med cirkelträning i en källare med mina kusiner, jobbsökning, lunch med Jonna, pusslande och tacos i Insjön, fika hos mormor samt en alldeles, alldeles ljuvlig sparktur/promenad med mamma i ett soligt vinterlandskap för att skaka liv i min ömma kropp. Jag har den värsta av träningsvärkar i mina nedre och bakre regioner efter sjukt många utfall, men det är bara ett härlig tecken på att jag är igång igen. Jag tänker mig att jag ska hinna med ytterligare några promenader innan jag åker tillbaka till staden, och där ska jag genast uppsöka en träningslokal nära mig och köra igång på riktigt. Det är ju trots allt armen som är av, inte benen...


I vissa avseenden ligger Stockholm i lä...


Fjorton rotvältor i Dagmars spår.


Igår önskade Anna god natt med en bild på två glada nyårsfirare, pre radius fracture.

Efter den fina solskenspromenaden bänkade vi oss i soffan för att se Ida Ingemarsdotter ta sin första världscupseger (tårarna var nära) och Teodor Peterson ta tredjeplatsen efter en säker färd mot finalen. Vinterstudion, vinterns bästa teve!

Lämnar Stockholm för en veckas konvalescens i Dalarna. Kommer att återvända starkare och bättre än någonsin (och med matlådor i bagaget). Prepare yourselves...

Tanken var att den här bloggen skulle få ett lite nytt fokus det här året (och eventuellt lite tätare uppdateringar), men året har börjat i fel ände. Istället för att satsa på träning och att slå farsan i Limsjön Marathon får jag kämpa med rehabilitering (efter läkning i sex veckor) och ekonomisk överlevnad. Med sjukskrivning och ny jobbsituation ser det ganska mörkt ut.

Fortfarande ingen snö i sikte, men i dagsläget gör det inte så mycket. Det nya året började inte riktigt som det var tänkt...

Nu fattas bara spår att åka i!

Det har skett lite förändringar i mitt hem på sistone, förutom att jag tagit fram adventsljusstaken och ställt fram en hyacint.


En dag fick jag nog.






Åhtello var mer gosig än hjälpsam, men lika glad för det var jag.


Jag hade såklart aldrig fixat det själv (obs, ordvits!)...


Jag har dock inte tummen mitt i handen, utan fogade, tätade och satte upp lister efter att arbetslaget åkt hem till Insjön igen.


Voilà!

En bra söndag!

Jag har jobbat, planterat om mina kryddväxter, städat (inte klart), tvättat, diskat, hämtat paket, lyssnat på fantastisk musik och sett naturdokumentär.


Lilla Oregano och herr Basilika.


Lilla Oregano håller på att föröka sig.


Såna här finingar kan man köpa på Konsum i Rättvik.

Jag har naturligtvis redan varit vaken ett tag, nu är det ju förmiddag. Jag har precis aktiverat mitt fjärde studentkonto, den här gången på Stockholms universitet (SU). På tisdag börjar kvällskursen Världens eko på Stockholm Resilience Center, och senare i höst drar Ekosystemtjänstförvaltning och Hållbar konsumtion igång. Eftersom jag redan har avslutat en kandidatutbildning har jag tänkt läsa de här kurserna utan krav på prestation, bara för mitt ega höga nöjes och fortbildnings skull. De två senare kurserna är på dagtid och helfart, och eftersom jag nu måste jobba för att tjäna mitt  uppehälle kommer de att prioriteras i andra hand. Det ska bara bli roligt att lära sig.

Ingen kan påstå att den här bloggen blir frekvent uppdaterad, allra minst jag. Mitt huvud har fått gå på semester, och behöver dessa dagar bara bry sig om skönlitteratur. Kanske har det faktum att jag inte längre pluggar, och alltså inte översköljs med behov att städa/diska/blogga, något att göra med uppehållet. Kanske har jag tröttnat och håller på att avveckla men har lite för svårt att klippa navelsträngen. Nu har jag hur som helst blivit tjugosju år gammal och jag tänkte visa några bilder på hur det såg ut.


Hurra för Håkanbok! Foto: Amanda Puregger


Det blev varmt i lilla lägenheten så vi tog oss en ljummen i gräset. Foto: Amanda Puregger


Maya och Vicky pratar miljö- och hälsoskydd, jag låter bli. Foto: Amanda Puregger


Sanna och Nicklas. Foto: Amanda Puregger


Inne!


Ola och Maya bjuder upp till närbild.


Fotografen Amanda.


Inne! från andra hållet.


Per, katten och Linus.


Nöjd och glad.


Maya och Globen.