bloggen i sin helhet:

Underbart! Hank von Helvete får frågan om det är många ex-narkomaner som har konspirationsteorier och svarar "Nej, jag tror bara att det är jävligt många konspirationer". Touché!

Se fredagens Skavlan i SVT Play, mycket nöje.

Jag gick på promenad med Hägerstens Botaniska i freestylen och lågklackat på fötterna. Det var fint och kändes lite surrealistiskt, och jag blev sentimental. Jag hann inte ut innan solen gick ner, men i mitt bröst värmde redan våren. På vägen hem passerade jag ett konstverk:



Fantasin och kreativiteten har verkligen flödat hos krogfolket i helgen. För jag antar att det är någon av dem som besökte krogen Krogen igår som är upphovsman (ordet har i det här sammanhanget inte en könsneutral betydelse eftersom det bara kan ha varit en dude som gjort detta). Jag köpte folköl och fransk nougat på Ica och gick hem, utan att ha sett en endaste koltrast. Inte ens en skata.

Det går ju trender i att kopiera statusrader på Facebook. Det är som stöd för de som har/har haft cancer eller de  som känner någon som är en idiot (kanske en något okänslig ploj, även om jag, usel som jag är, tyckte att den var roligare än de andra). Det har funnits många fler också, men jag har nog förträngt deras budskap.

Nu senast såg jag denna:

Om du är gift eller sambo med den finaste mannen på jorden, kopiera denna status, och låt oss på detta sätt ge våra män det erkännande som de behöver! Jag älskar min man ♥ ♥ ♥ Han kanske inte är perfekt, och han kommer troligtvis att göra sina misstag. Men han är min för evigt! Och jag älskar honom villkorslöst ♥ ♥ ♥

Jaa... Det var väl fint. Men är det inte trevligare att säga det direkt till personen ifråga, på ett kanske något personligare vis? Sen låter det ju lite besatt, och kanske en aning naivt, att "han är min för evigt". Det är såklart en förutsättning för ett förhållande att man tror på ett liv tillsammans, men dessvärre är det ju få personer som verkligen håller ihop "för evigt". Men det värsta av allt... Hur kan man ställa upp på att skriva "jag älskar honom villkorslöst"? Hur fan kan man älska någon villkorslöst? Ingen kvinna, eller man för den delen, med en smula självrespekt kan väl älska någon villkorslöst? Jag hade en hund en gång, han älskade mig villkorslöst. Jag vill på inget vis nedvärdera hundar, de är fantastisk varelser, men människor är inte hundar.

Nu kan det ju tyckas att jag har överreagerat lite. Ja, det får man väl tycka. Jag själv tycker bara överlag att folk är så fruktansvärt oförsiktiga med vad de skriver eller lämnar ut, och reagerar på det ibland. Det här ska inte ses som något personangrepp, för det var inte min mening. Bara tänk lite, för guds skull. Eller för er egen.

Jag har hört talas om den tidigare, men nu snubblade jag återigen över en artikel om operan Tomorrow, in a year på Dansens Hus. Vad hade jag inte gett för att få se den föreställningen! Dessvärre tror jag att den varit utsåld sedan länge, och sist föreställningen är ikväll.

En av de bästa konserterna jag varit på är The Knifes Silent Shout Tour. Tänk då hur fantastiskt det hade varit med The Knife + dans! Det är för mig helt obegripligt hur man kan välja att bara göra sex föreställningar under fyra dagar. Intresset för detta borde ju vara väldigt stort, så jag får bara hoppas att det dyker upp ytterligare föreställningar framöver.

Ålidhemsiblioteket öppnar visst inte förrän klockan elva, och jag tvivlar på min förmåga att uppbåda någon slags vilja att slå upp böckerna här hemma först. Bäst att ta vara på den extra tiden...

Jag och Maya var på söka jobb-seminarium igår. Väl där insåg vi att vi var på precis samma sak förra året. Men det är väl alltid bra att friska upp minnet. Och så skulle vi ju få fika.

Först ut på seminariet (eller kursen, som den kallades) var en man från Skogsstyrelsen. Han berättade om företaget, vilka yrkesgrupper de anställde, ingångslöner... och fortsatte sedan med att säga att könsfördelningen inom företaget var lite sned. Två tredjedelar av personalen var män. De såg gärna att fler tjejer sökte sig dit, även om "skogis" (skogsutbildningar) faktiskt genererade fler killar. Sedan började han berätta om hur de uppmuntrade folk att vara föräldralediga, till skillnad från många andra arbetsgivare. Att skaffa barn var ju en naturlig del av en ung människas liv. Istället för att bara få Försäkringskassans föräldrapenning sköt de till 10% av ens lön, som en slags uppmuntran för att man ser till att säkra kommande generationer biologer och jägmästare... Visst låter det fint!? Det tycker jag med. Extra pengar under föräldraledigheten och en positiv inställning till att personalen faktiskt tar ledigt.

Det jag reagerade på var att han i princip i samma mening som han sa att att de gärna ville ha in fler kvinnor i företaget sa att det inte var några problem att ta föräldraledigt. Var det riktat direkt till alla oss tjejer i publiken? Det kändes så. När han sa "en ung människas liv" menade han egentligen "en ung kvinnas liv". Han återkom till detta under tiden nästa person talade. Det var en kvinna, och han stack gärna in och berättade att hon minsann inte hade haft några problem att avancera trots att hon varit borta i ett år när hon fått barn. Han var mäkta stolt över deras föräldraledighetspolicy.

Han menade säkert väl. Kanske menade han inte alls som jag tolkade det. Han var trots allt från en äldre generation och saker och ting var väl annorlunda "på hans tid". Men det var ändå det som kändes mest snedvridet, inte den ojämna könsfördelningen, trots deras ambitiösa jämställdhetsarbete.

Jag och Maya gick efter fikat, med motiveringen att vi skulle hem och plugga.

Oj, jag såg att mitt förra inlägg visst var nummer 400. Ska det firas? Jag kan inte minnas att jag gjort något väsen av någon av de andra jämna hundringarna.

Nåväl, jag tänkte egentligen bara logga in och delge det tråkiga faktum att jag har stoff till flera inlägg, men jag kan bara inte hitta orken eller motivationen till att skriva. Sorry.

Materiell lycka del två:





De kostade sammanlagt 124 kronor, och kan därmed kallas kap. Fast jag tror inte att dessa två kommer att ge mig samma glädje som mina fina skor. De gör mig fortfarande varm i huvudet ibland...

Dagens i-landsproblem: När man lagar mat och det blir för mycket för en, för lite för två portioner. Det är fan det värsta jag vet!

Apropå en diskussion om "lösknäppt" verkligen är ett ord...

Sakta börjar livet återvända.

Jag insåg för en tid sedan att jag borde revidera min årslista.

Bland de bästa böckerna jag läste under året finns Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón (hur kunde jag glömma?), och Monika Fagerholms Den amerikanska flickan (återigen, hur kunde jag glömma?). Årets fråga var naturligtvis "Vill du ha kvitto?", vilket man på Systembolaget frågar hundra gånger mer ofta än om någon har leg. Angående låtar som alltid kommer att påminna mig om året som gått glömde jag helt och hållet bort Anna Järvinens fantastiska Götgatan. Vårens utan tvekan mest spelade låt, för mig. Det finns flera anledningar till att den borde vara med. Utnämnelsen för 2009 års person borde kanske rimligtvis ha gått till Ben Bernanke, chef för den amerikanska centralbanken.

"Vad vi bevittnade under 2009 var ett unikt politiskt och ekonomiskt samarbete som räddade världsekonomin från ett sammanbrott. Den inofficielle ledaren för dessa ansträngningar var Ben Bernanke."

Men Time Magazine har redan utsett honom till årets person (2009), så han får faktiskt nöja sig med det.

Maya tycker att jag äter lite konstig mat ibland. Själv tycker jag att min uppfinningsrikedom inte känner några gränser!

När man spenderat större delen av jullovet i Stockholm, där uteluncherna blivit fler än hemmaluncherna, får man verkligen leva efter devisen "man tager vad man haver" när man återvänder till verkligheten. Jag hade lök. Och lite annat smått och gott. Jag svängde således ihop en slags gryta med rödlök, vitlök, turkisk yoghurt, mango chutney och svarta bönor. Hemmagjort falafel finns nästan alltid i frysen, och bulgur är jag aldrig utan.

Till middag ska jag äta knäckebröd.

Jag är lite trött, lite sjuk, och lite i behov av att göra andra saker just nu (plugga, städa, bli frisk), så det här blir ganska slö kritik. Jag läste Steven Jörsäters artikel på Newsmill om att de senaste veckornas kyla är ett bevis för att alla forskare, som påstår att det finns en av människorna orsakad klimatförändring, ljuger.

Steven Jörsäter inleder med att skriva att alla vintrar i Stockholm under 00-talet, med undantag för en, har varit varma. Och så blev det kallt nu i december. Vad hände med klimatförändringen och temperaturökningen? frågar han sig genast. Längre ner i artikeln beskriver han också hur han har en egen liten väderstation (som "inte är manipulerad av någon annat än möjligen mig själv") vid sin bostad i Täby, och får det att framstå som om hans mätningar äger större trovärdighet än alla andra mätningar och undersökningar som gjorts av meteorologer, institut och forskare världen över.

Eftersom perioder med extrema väder alltid funnits, oavsett klimatdebatt eller ej, vad är det som säger att det inte kan finnas extremer (åt "fel" håll) även under den process vi kallar den globala uppvärmningen? Väder är, precis som Steven Jörsäter också skriver, inte samma sak som klimat. Vädret är det som händer utanför fönstret. Klimatet är en beskrivning av vädret under längre tidsperioder, innefattandes alla variationer och extremsituationer, enkelt uttryckt. Vilken tidsperiod man väljer att använda är en smaksak, skriver Jörsäter. Det han menar är att man använder godtyckliga metoder för att påvisa en klimatförändring. (Man kan ju, som bekant, manipulera undersökningar så att resultaten berättar precis det man vill säga.)

Detta är inte helt sant. För områden med liten vädervariation kan det vara tillräckligt att använda sig av perioder om tio år för att beskriva klimatet. För områden med större variationer, som till exempel i Sverige och Norden, använder man som regel trettioårsperioder, med den senaste perioden som referens (för tillfället 1961-1990).

Kan man då med denna vinters köldknäppar anse att klimatförändringen är båg och hittepå? Jag tycker inte det.

Jag är lite efter, jag vet. Det har uppmärksammats att forskare vid KTH har upptäckt att olja kan framställas på andra sätt än det man hittills trott, och att oljan kommer att räcka i fyra miljoner år. Mina kommentarer är förmodligen överflödiga, stating the obvious. Men varför läggs resurser på sådan här forskning? Växthusgaser, klimatförändringar, smältning av glaciärer och stigning av havsytans nivå, ringer det några klockor? Att säkra hela världens tillgång till olja borde väl knappast ligga på prioriteringslistan med tanke på dagens klimatproblematik. Förlåt, men jag trodde att vi försökte minska användningen av fossila bränslen för att undvika uppvärmning av jordens klimat. Jag blir alldeles matt.

"- Vi står inte i slutet av petroleumåldern, vi står i början, hävdar Vladimir Kutcherov som är professor vid avdelningen för energiteknik på KTH i Stockholm." (Miljöaktuellt)

Länge leve växthuseffekten!

Doktorn ringde: inget troponin i blodet.

Alltså: ingen hjärtinfarkt.